baserna på återutgivningar täcks regelbundet här i den återutgivna into The Wild-kolumnen, även om jag har upptäckt att medan den stadiga strömmen av återutgivningar plockar upp många av de stora bitarna från det förflutna (några jag har väntat på och några jag har upptäckt genom etiketter jag älskar) finns det fortfarande många poster som skickas till purgatory of out of print status. Detta är särskilt frustrerande med tanke på att de pressande växterna alltför ofta packas ut med skräputgåvor av dollar bin titlar som vill tjäna pengar på en nostalgi resa. Så med nödvändig förtryck kommer jag att titta på några poster som jag tycker absolut förtjänar att arbeta sig tillbaka till staplarna. Nu vet jag att den komplexa webben av licenser, rättigheter och royalties ofta är det som håller upp en ny fråga, så jag håller inte andan, bara gör mitt fall.
kommer att börja med en rekord som inte är helt otillgänglig, ett bra dyk genom Discogs visar upp en kopia av Hot Dogs 1973 debut till ett rimligt pris, men argumentet som ska göras här är att en riktig omfördelning kan kasta lite ljus på denna rekord som alltför ofta har blivit sidelined av omständighet och har bara blivit mer engagerande med tiden. Säg vad du menar, för de obekanta, släpptes på Ardent-etiketten 1973, året mellan labelmates Big Star debut och Radio City. Liksom båda dessa poster, albumet handlar i ett märke av power pop som har blivit synonymt med Memphis – rotad i Beatles-sidan av spektrumet men injicerar en del av soul och klassisk rock holdover som verkligen vädjade till en större publik än de slutade uppvakta i sin topp.
nu, som med Big Star, har detta verkligen något att göra med Ardents distributionsproblem vid den tiden. Samma hangups och mismatch med Stax bas plågade släppet av Say What You Mean, trots att de skryter med två sidor av låtar som var fulla av radio ready rock appeal. Spearheaded till stor del av producenten Terry Manning tillsammans med Stax session spelare Bill Rennie och Greg Reding, rekordet berör liknande terräng till Big Star 1st, även om det drar från några mer ’klassiska’ territorium i efterhand. För alla swooning harmonier, jangled riffs och George Harrison melodier, trycker skivan också rakt in i Grand Funk territory (”Lowdown”), finner tyngre stunder av ansikten och de vackra sakerna (”Låt mig titta på solen”) och cozies upp till Todd Rundgren / Raspberry territory (ganska mycket överallt).
det är den typ av album som verkar uppenbart för en ny publik av fans och posthumous adulation, du vet, mogen för återutgivning territorium. Detta verkar särskilt sant med tanke på att Manning själv har varit föremål för återutgivningskampanjer, hans soloalbum Home Sweet Home fick 4 Men with Beards behandling 2012. Manning samarbetade också med kolleger 4 män ämne och Big Star alum Chris Bell på hans vördade solo arbete. Jag är inte säker på vad som håller den här tillbaka, men jag skickar in den som en prime cut och en nödvändig rekord i någon power pop collector ’ s haul, mogen för förtryck i ett fält för ofta gluted med röran av AM gold och Greatest Hits paket som borde ha länge sänts till Goodwill.