jag hade alltid trott när vårt barn skulle bli gravid, jag skulle åtminstone vara i rummet. Min man också, kanske.
en flaska rött och en säng var allt jag trodde att vi skulle behöva. Jag hade också alltid trott att användningen av stirrups skulle komma senare vid leveransen och inte vid uppfattningen men tyvärr, hur fel jag var.
istället märktes mitt barns början, inte med levande ljus och stämningsmusik, utan av män i vita rockar, lokalbedövning, provrör och alla som talade på ett språk som innehåller 3 extra vokaler.
prata om romantik.
utan medicinsk förklaring, vem skulle ha gissat att det skulle ta oss fyra år av invasiva fertilitetsbehandlingar och ett helt team av experter i världsklass innan jag skulle bli gravid.
eller att jag skulle behöva äta duva.
Åh Moder Natur, du är precis som min riktiga mamma, alltid full av överraskningar.
så efter många år av så många tårar bestämde vi oss för att dra ut de gamla spermieformade ballongerna igen och att soldat på.
vi skulle prova en annan omgång IVF.
i detta skede vill du att din fertilitetsspecialist ska berätta att de är villiga att sätta tillbaka många, många embryon för att förbättra dina chanser, men så är inte fallet i Sverige.
med hjälp av en god gammaldags Nordisk rationalism berättade vår fertilitetsläkare lugnt om farorna med flera födslar för både mor och barn och de ökade riskerna för preeklampsi och fosterskador.
bla bla bla … jag lyssnade inte.
du ser, efter så många misslyckade försök och med adoption väntelistor i Sverige som varar upp till fem år, att bli octomum verkade inte som en så dålig ide.
men fertilitetsdoktorn trodde att det var.
” och hur som helst,” fortsatte han, ”med någon så ung som du, skulle vi aldrig sätta tillbaka mer än ett embryo”.
Tja nu flirtade han bara med mig.
men sedan gav han mig de goda nyheterna, Sverige leder vägen och vinner guld i OS i fertilitetsbehandling.
landets statistik och metoder anses vara några av de bästa i världen, han Gol.
väl stora whoop.
jag hade fått nog av detta och ville bara åka hem. Bokstavligen, inte bara en kort tågresa utan en 24 timmars flygresa tillbaka till landet Down Under.
istället för att bli imponerad fann jag mig själv att säga saker som ”bra i Australien, de gör IVF så här…” som han skulle svara på, ”bra i Sverige, vi gör IVF så här…”
harrumppfff.
för att öka våra chanser med vårt bara ett embryo bestämde vi oss för att jag också skulle göra akupunktur med en kinesisk fertilitetsspecialist. (Och när jag säger vi, menar jag mig.)
vid denna tidpunkt var min man bara med på resan och skulle gå med på någonting för att hålla mig lugn och ge mig hopp.
Timing är allt och fertilitetsspecialisten begärde att jag skulle delta varje dag, i två till tre timmar, från och med de sju dagarna före min äggsamling.
Tja åtminstone tror jag att det är vad hon begärde.
Se, hon talade Kinesiska-svenska och jag talade Australiensiska-svenska och aldrig ska de två träffas.
handgester var vanliga, liksom handskrivna stickfigurer – de flesta av våra samtal slutade se ut som den sista omgången i ett livligt charadspel.
under flera dagar blev mitt galna Svenska liv ett helvete mycket galnare när jag började med denna sista dike för att bli gravid.
förutom att ta IVF-Läkemedel och delta i dagliga akupunktursessioner, blev jag tillsagd att ligga i badkaret, gnugga färsk ingefära på magen och bränna en ond cigarrliknande substans på magen i 20 minuter varje natt.
så jag gjorde.
jag blev också tillsagd att dricka en hemsk hopkok som smakade som unken benmärg varje kväll innan du går till sängs.
så jag gjorde.
och om det inte räckte fick jag höra att jag var tvungen att äta duva (det stämmer, duva), en gång i veckan under den kommande månaden.
jag grät. Hörde jag henne rätt? Förväntade hon sig verkligen att jag skulle äta duva? Eller hade min svenska förståelse helt enkelt nått botten?
hon ritade en bild.
jag drog en tillbaka, och säkert nog, denna så kallade fertilitet whiz ville att jag skulle äta en.
”kom ihåg, det är en fransk delikatess”, kommenterade min man senare den natten.
visst, tänkte jag och noterade att han inte var den som skulle äta den fjädrade lilla saken.
jag menar, de flesta människor bara shag att bli gravid och vi skulle ha föredragit det på det sättet – men du kan inte alltid få vad du vill, eller hur?
men hör och se – efter Sveriges berömda IVF-metoder, några nålar och några bitar av härlig duva – är vi nu stolta föräldrar till en dyrbar flicka.
slutligen kan vi dra full nytta av Sveriges generösa faderskapssystem och statligt subventionerad dagvård, precis som alla andra som blev gravid på gammaldags sätt.
Sverige, Jag är för alltid din.
Louise Ling är en australisk författare som bor i Sverige. Följ hennes äventyr på www.loulouloves.me