Anish Kapoors arbete, som påverkas av såväl östlig som västerländsk och judisk kultur, avslöjar en ständig beslutsamhet att förena motsatta tankar. Den önskan finns i den subtila dialogen mellan de två verken som ingår i denna samling. Den första, som konstnären inte har gett en titel, presenterar oss med en tung kub av marmor av stor storlek, som nästan är i sitt mest primitiva tillstånd. De fem synliga sidorna är i samma skick som när materialet togs från stenbrottet innan det brändes. På en av ansikten har konstnären hålat ut ett litet hålrum vars inre är polerat. På så sätt etablerar han en opposition mellan det hårda marmorblocket, vars kanter inte verkar ha definierats av honom, och tomrummet i det utrymme som han så tydligt har skapat.Den andra delen, när jag är gravid, är till viss del motsatt och komplementär till den första. För att göra arbetet Kapoor utförde ett direkt ingripande på rummet där det skulle visas. På en av väggarna fixade han ett föremål som han senare applicerade samma material som den ursprungliga väggen—gips och färg—i syfte att uppnå en jämn finish. Resultatet är mycket lik en gravid kvinnas mage, och det är förvånande i den mån det också spelar med våra förväntningar på att se ett konstverk hänga på väggen, utan förändring av dess vanliga former. Dessutom öppnar titeln på stycket dörren till ett spel av tvetydighet, eftersom ordet ’gravid’ inte är morfologiskt könsspecifikt. Liksom de flesta av Kapoors verk kräver båda bitarna att tittaren gör en tolkningsinsats. Den till synes begränsade uppsättning symboler som han använder sig av avslöjar inte några bestämda betydelser med en omedelbar, entydig förklaring. Hans avsikt är snarare att föreslå en serie vaga känslor som förmedlar en sinnesstämning till betraktaren. Han tror själv att hans roll inte är ’att skapa uttryck ’utan’ att vara uttrycksfull ’och att han’ inte har något särskilt att säga. Det första resultatet av denna avsikt är att det finns ett stort antal tolkningar inför arbetet som är lika tvetydigt som det är rikt. Han tror att genom denna mångfald av avläsningar är det möjligt att nå en ’poetisk existens’, det verkliga slutmålet för hans skapelse. Dessutom svänger hans verk mellan det raka konstnärliga resultatet, vilket gör dem till föremål som bara kan analyseras formellt, och deras intellektuella kategori, laddad med metonymy.In hans arbete från 1980-talet målade Kapoor vanligtvis de håligheter han gjorde i stenen med ljusa primära färger. Med den praxis, som kopplade till hinduiska traditioner, syftade han till att gå in i begreppet närvaro och föreslå en definierad ide genom de starka nyanserna. Men i det första av dessa verk förblir hålrummets inre vitt och lysande och övervinner dialektiken mellan målning och skulptur som etablerades när de två medierna samlades. Det är så han försöker signalera frånvaron av gränser och hänvisa oss till begreppet oändligt. I dessa två verk hittar vi en tydlig hänvisning till androgyn, ett koncept Kapoor utforskar ofta i hans skapelser. Det feminina finns i den konkava formen-den symboliska livmodern i det namnlösa stycket-och i tanken på Moderskap i När jag är gravid. Paradoxalt nog kan vi hitta det maskulina i den konvexa formen av detta arbete. Den utskjutande ytan på väggen är etablerad i motsats till vaginalhålan, fullbordar den och stänger den cirkel som den föreslår. Precis som i de andra antropomorfa formerna i hans repertoar (brösten i 1000 namn), vill han i dessa verk ta itu med födelse, evighet och kort sagt tanken på händelser som upprepas enligt en etablerad ordning. Paret av motsatser som läggs fram här syftar således till att överskrida uppfattningen om dualitet: skapande och förstörelse finns där samtidigt time.An konstnär med ett starkt intresse för utredning upprätthåller Kapoor en inställning till skulptur som kan sammanfattas genom att citera sina egna ord: ’det finns en historia i stenen och genom denna enkla anordning att gräva stenen är det precis som om en hel berättande sekvens plötsligt finns där. Han vill att upptäckten av historien gömd i berget – i världen-ska bero på oss, och så förblir arbetet helt öppet när det gäller dess betydelser.
Ferran Barenblit